Tydligen har jag nåt som heter philadelphia mutation i cellerna. Den är rätt ovanlig. Den finns i två varianter minor och major. Minor är också väldigt ovanlig men den hade såklart jag...🙄 den var svår att hitta pga det. Behandlingen är dock lika för båda varianterna. Provet som skickats till Uppsala påvisar hur mkt av Cancercellerna minskat. Efter 3 månaders behandling strävar man efter att dom minskat med ca 10%. Läkaren skulle skriva till mig då svaret kommit. Men jag verkar svara bra på behandlingen. Medicinen sätter heller inte ner immunförsvaret som jag trodde så det var ju bra! 🙂
På tisdag åker jag till Piteå för att operera in en ny höftled på onsdag. Så är det i af planerat. Det känns såklart jättebra att slippa denna smärta och så smått återuppstå igen men jag är jätterädd för att få en infektion i höften pga att jag har sår på kroppen. Man får inte ha det minsta såret, eksem osv och mig ska dom operera trots ett öppet buksår. Då jag pratade med ortopeden sa hon att det är stor chans att jag får en infektion...får man en protesinfektion innebär det lång tid med antibiotika antagligen intravenöst och man kan även behöva ta ut hela protesen igen och tvingas vara utan en tid. Infektion betyder en smärre katastrof. Med min tur lär det väl bli så 🙄
Detta är verkligen något jag oroar mig för. Vaknar tidigt med ångest över detta. Har riktiga katastroftankar. Kan ju inte påverka detta på något sätt men har svårt att släppa det.
Efter höftop hoppas jag att få operera buken. Gått omkring snart 3 år med ett jädrans hål i magen som måste läggas om flera ggr i veckan. Är så galet less på det!
Jag är så väldigt trött på att ständigt vara trasig på något sätt. Tycker att det känns väldigt orättvist att vissa människor aldrig behöver oroa sig för hälsan eller ständigt vara sjuk medan andra-typ jag verkligen får allt. Jag vill inte sitta instängd i en lägenhet, instängd i min egen kropp och tvingas leva ett inaktivt liv och ständigt oroa mig för all skit jag hela tiden får. Jag är så avundsjuk på alla som bara kan ta en rask promenad då rastlösheten slår in, som kan fredagsmysa med sin familj eller ta en ridtur. Sen får jag dåligt samvete för att jag blir det. Jag är så jävla arg att alla dessa sjukdomar gjort att jag inte kunnat skaffa familj jag som älskar barn, inte kan arbeta och ägna mig åt intressen. Vara fri!
Vissa människor vet inte hur bra dom har det. Dom tar det mesta förgivet. Dom har inte en tanke på hur fort livet kan förändras. Dom är inte tacksamma för att dom har hälsa, ekonomi, familj, intressen osv för det går bara av farten och dom är vana att livet bara tuffar på utan några större problem.
Är lite besviken över att det inte verkar så viktigt att träffas och umgås. Det finns liksom aldrig tid verkar det som. Man känner sig inte så viktig längre. Jag förstår verkligen att människor helt enkelt har fullt upp och pressat livsschema men om man tänkte att situationen var omvänd...hur hade man tänkt och känt sig då? Hade man uppskattat ett besök? Jag tror inte många hade velat vara i min situation. Jag kämpar varje dag och den minsta lilla sak blir en kamp. Det är tufft att inte längre klara sig själv och vara beroende av andra.
Ledsen för ett "bittert" inlägg men jag behövde skriva av mig lite.
Ha en riktigt skön helg! ❤️
