fredag 22 juni 2018

Ingen vill ta ansvar.

Hemma sen lite drygt två veckor men inte orkat skriva då jag är väldigt dålig. Hann bara hem så blev jag jättesjuk med hög feber och ledsmärtor jag inte trodde fanns. Det var som att kroppen på något sätt slappnade av i hemmamiljö för jag har aldrig varit så sjuk i leder och hud som nu. Inga smärttabletter fungerar och kroppens funktioner lägger bara ner. Haft väldigt hög feber och har så många sår som bara bränner som eld och varje tvättning och smörjning är en pina jag inte önskar någon.

Jag skulle hem för att reumatologen skulle sätta in medicin så att jag sakta kunde börja rehabiliteras. Reumatologen vill inte ta något ansvar utan vill skicka mig till Umeå!...jag har just kommit hem och har inte orkat ur sängen och skulle inte ens orka med färden dit. Mitt möte med min reumatolog gav absolut ingenting och fast dom har skrivet svart på vitt av reumatologen i manchester att det inte finns några hinder för att sätta in biologiska läkemedel så vågar reumatologen här hemma inte ta sitt ansvar och nekar mig behandling. Det har varit så många möten hit och dit och absolut ingenting har hänt på dessa två veckor förutom att mitt lidande bara blir större. Jag ska def inte åka till Umeå för vad ska dom göra där som dom inte kan göra här och har redan varit där två gånger utan resultat. Nej dom vill att någon annan ska ta beslutet om medicinering och ansvaret över den.

Till veckan ska dom åter ha någon läkarträff men dom får aldrig ihop en träff ens. Så jag ligger här och blir bara sämre och mitt liv är en enda stor kamp och en väntan på...ja vaddå? Detta är inget liv värt att levas. Operationen av buken kan inte göras förrän jag är bättre och bättre kan jag inte bli utan behandling som dom vägrar ge mig. Vad ska jag göra liksom? Kan inte påverka detta alls. Jag ligger i en säng 24 timmar om dygnet med konstanta smärtor, klåda med öppna sår och muskler som förtvinar allt mer.

Fhv får jag något slags besked till veckan och min moster Åsa kommer hem och vi funderar på att gå ut i media om hur hela denna soppa har fått fortgå. Tills dess ligger jag väl här.

På återseende.

4 kommentarer:

  1. Ledsen för din skull. Tycker att du själv borde få vara med och väga risker mot nytta eftersom det är ditt liv det handlar om. Kram!

    SvaraRadera
  2. Åh så jag lider med dig! Så hemskt att vara så sjuk och inte få den vård man behöver! Och så hejar jag på moster Åsa! Hoppas nu att hon kan hjälpa dig, för inte orkar man själv när man är ensam och sjuk! Ge inte upp bara!
    ������

    SvaraRadera
  3. Åhh vad jag önskar att vi kunde göra något åt detta! I denna takt skulle väl någon av oss iofs hinna med en egen läkarutbildning, inklusive specialistutbildning mot reumatologi (om det nu finns någon sådan)... :c Det verkar snart vara enda utvägen. Ska vi satsa på Magnus eller Åsa? �� Stor kram till dig /A

    SvaraRadera
  4. Skummat igenom din blogg och lider verkligen med dig! Riskerna med kortison måste ju läkarna känna till!? Eller vet den högra handen inte vad den vänstra gör??? Jag hoppas du blir bättre och får den bästa vård som FINNS!
    Många styrkekramar från Sala! <3 <3 <3

    SvaraRadera