Grubblerier

 Jag undrar verkligen hur man ska göra för att orka med alla tunga besked och ta sig igenom mörka perioder då man inte vill ha något med världen därute att göra. Det ska ju liksom vara en balans i livet där man fhv mår bra större delen av tiden och därför kan hantera och orka sig igenom dagar och perioder när man mår sämre. Man kan likna människan som en bil som behöver bensin för att orka fortsätta framåt och en gång per år besiktar man den för att undersöka så allt är i sin ordning. Människor som mår bra, som trivs med livet, arbete, social samvaro, intressen, kanske familj osv är ju betydligt mer rustad för sämre perioder. Då har man liksom tankat och kan gå på tomgång en tid. För mig är det tyvärr lite annorlunda. Mina sämre perioder är längre än mina bättre perioder och jag får hela tiden nya bakslag så jag hinner aldrig återhämta mig och hämta kraft. Ibland är det så mycket samtidigt så att jag liksom behöver prioritera vilken åkomma jag ska koncentrera mig på och tyvärr blir det så att mindre akuta saker får vänta. 

Jag är så jäkla ledsen över min livssituation! Jag hatar att vara beroende av andra och behöva be om hjälp. Jag vill inte besvära andra. Jag hade velat vara den som hjälper i stället! Jag älskar att hjälpa andra och dom arbeten jag har haft har gått ut på just det. Nu senast jobbade jag inom psykiatrin och stöttade de som bodde där med varierande insatser. Jag vill hjälpa både människor och djur som har det tungt av något skäl. Jag är beroende av att hemsjukvården kommer och lägger om mitt sår ca 3 ggr/v och är beroende av hemtjänsten 3 ggr/v. Jag har dragit ner hjälpinsatserna så mkt jag kunnat. Dom hjälper mig med att gå ut med soporna, städa, hänga viss tvätt som stora lakan och även vika dessa. Resten gör jag själv.

Jag tycker att allt går så vansinnigt sakta. Jag har svårt att själv se dom framsteg jag gjort. Det är andra som påminner mig om det samt säger att jag ser så mkt piggare ut osv. Men jag trodde inte att såret skulle vara så svårläkt och att jag därför behöver hemsjukvård och jag trodde att jag vid detta laget skulle kunna gå utan rullatorn! Men hur mkt jag än skulle träna så skulle jag behöva den pga balansen. Som jag skrev igår kommer dessa besvär från nacken och vet inte om det går att åtgärda. Jag får ta det med läkarna i Umeå. 

Får verkligen tänka efter och ändå inse att jag gjort framsteg. Har man bott 3,5 år på sjukhus och sen släpps ner i en lägenhet ensam så är det en enorm omställning. Det kanske hade varit konstigt om man inte hade påverkats av det. Att vara så länge på sjukhus förändrar en mycket för livet. Jag ser på saker och ting på ett helt annat sätt och nu är jag mer tacksam över vad jag har och ser nu mer på vad jag har än vad jag inte har. Jag har insett hur skört livet är och hur mycket starkare vi är än vad vi tror. Människans överlevnadsinstinkter är i regel höga. Jag har sett vilka personer som har funnits för mig under denna resa och hur fruktansvärt mycket jag tycker om er och jag är så otroligt tacksam för att ni finns och har funnits där för mig. Det finns personer som tyvärr inte orkat/velat ha någon kontakt och sen finns det personer som jag nu står mycket närmare ❤ det finns även personer som jag träffat på sjukhuset och som betytt oerhört mycket för mig.

Jag vet faktiskt inte varför jag överlevt allt jag gjort. Vid några tillfällen har det varit väldigt nära. Det kanske finns någon mening med det. Men jag kan med övertygelse säga att jag blivit en väldigt stark person. Mina upplevelser har gjort att det krävs rätt mycket för att få mig ur balans. Jag hetsar liksom inte upp mig för småsaker. Personer som levt sitt liv utan motgångar har mindre att sätta emot om det kommer något som rubbar tillvaron. Dom har liksom inte byggt upp något skydd och är ganska sårbara. En vagel i ögat kan innebära en mindre tragedi. 

Men det är svårt att hitta motivationen och se en mening med tillvaron. Jag hade planerat att börja sjukgymnastik och att träna upp mig och på sikt kunna gå utan hjälpmedel. Men efter gårdagens besked tappade jag liksom motivationen till det då träning inte kan hjälpa mig utan att det krävs en stor operation och jag vet inte om den hjälper. Visst träning är ju ändå jätteviktigt men den lilla motivationen jag hade försvann. Ska dock ta tag i det! Har även detta med händerna hängandes som ett enormt orosmoln. Ska till Umeå för bedömning. Jag vet inte om dom kan göra något och operera men så kom detta med nacken. Alla kirurger är ju väldigt ovilliga till att operera mig eftersom jag läker så dåligt.

Många tankar och ett tungt sinne. Men man får ha det med. Man får vara ledsen och hata hela världen men för det mesta tar drivkraften över och man ser någon slags lösning och om det inte går får man helt enkelt acceptera och göra det bästa av situationen. Just nu är jag inte i det stadiet. 

Lev och må!