Jag tänkte försöka berätta hur dessa svåra år egentligen påverkat mig. För det är ju självklart att jag har en hel del att bearbeta. Jag har ju gått igenom svåra trauman legat för döden vid flera tillfällen, levt mitt liv på sjukhus i 3,5 år och i stort sett förtvinst i en sjukhussäng. Jag har återhämtat mig från allvarliga infektioner och blodförgiftningar, kommit igång med träningen- med sjukgymnasten och då jag börjat göra små framsteg har nästa infektion sänkt mig igen.
Dom har skickat runt mig till Uppsala, flugit mig till Manchester för där skulle det finnas kompetens till att göra den stora bukoperationen som ingen ansåg sig vilja göra pga mitt allmäntillstånd så jag fick finna mig i att ha tarmarna i ett bråck som en vattenmelon och vägde ca 4 kilo. För ca 1 år sedan gjordes operationen i Göteborg- då dom tog bort hela tjocktarmen för att den inte rymdes i buken då den krympt. Den operationen är ett stort trauma och min hjärna har antagligen blockerat stora delar av den samt eftervården för allt jag minns är SMÄRTA. Jag hade min kära moster Åsa och kusin Malin där men som sagt är den veckan ganska svårt.
Jag orkar inte skriva om allt men mitt liv förändrades för alltid. Allt är bara ett virrvarr av olika avdelningar, injektioner, intravenöst antibiotika, smärtsamma undersökningar, olika sköterskor ja det var liksom alltid något. Då jag var väldigt sjuk kunde inte stå eller gå, hade starka mediciner och var väldigt sjuk. Då hittades min far död i lägenheten.. Jag höll inte på att kunna åka för att säga farväl av min egen far...som bara lämnade oss.
Efter 3 år och 2 månader skrevs jag ut efter många tu@rer. Jag blev akut sjuk och fick akut njursvikt och läkemedelsförgiftning och fick intensivvård med andningshjälp och svävade mellan liv och död. Ingen visste var jag var och en hel vecka är borta. Skräcken att vakna upp med en maskin som andas med mig men helt i otakt enl mig så fick panik. Jag hallucinerade kraftigt minns att många läkare stöd vid sängen och hörde bara röster och en sån smärta. Pga njursvikten hade alla mediciner tagits ut så på allt hade jag kraftig abstinens efter opiater som min kropp var vän vid.
Efter många turer och avdelningar hamnade jag tillslut på en medicinavdelning. Höll på att hämta mig från njursvikten då jag åkte på en ny infektion. På det Covid då jag låg ensam i sängen och skickade sms om hur jag ville ha min begravning. Läkarna hade frågat hur jag ställde mig till livsuppehållande åtgärder...dom försökte på ett fint sätt säga att utgången var oviss då min kropp var så svag redan. Men! Klarade även den matchen men det var fruktansvärt att ligga där ensam och livrädd och inte få träffa anhöriga.
Hade njursten som behövdes opereras bort. Självklart blev det en stor komplikation då bakterier letade sig upp i njurarna och orsakade en blodförgiftning till.
Jag kan inte ta med allt som hänt under dessa år för det började redan 2008 då jag bröt benet på 2 ställen inomhus på olivers efter en stressfrakur i knät jag fått samma dag efter löpning på bandet på gymmet. Operationer och hela benet läkte fel och blev helt krokigt. Smärtan var förjäklig och fick morfin som jag blev beroende av. Min älskade mamma dog 😥 senare dog farmor på min födelsedag och sen tog vi farväl av pappa.
Efter 3,5 år skrevs jag ut i juni till min nya lägenhet på bottenplan. Då borde väl allt vara ok? Nej tyvärr fungerar man inte så. Efter så lång tid på sjukhus är man rätt hospitaliserad. Att gå från att alltid ha människor omkring sig till att vara helt själv. Det är en enorm omställning!
Det är nu tankarna kommer. Jag tänker sällan på det som varit. Min hjärna har kopplat bort stora delar och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet att jag borde gå till någon och bearbeta allt men jag vet inte om jag törs släppa fram allt. Just nu gör jag allt för att slippa tänka och jag är rädd för vad som händer om jag gläntar på locket...
För vad är meningen med allt det här?varför skulle jag överleva alla gånger? Jag har ingen livsuppgift som gör att jag ens måste stiga upp på morgonen. Jag har inga barn, inte ens en katt som kräver att jag går upp. Jag har inget jobb att gå till, jag har ingen egen familj, ingen bryr sig om jag kliver upp ur sängen eller inte.
Jag har ingen som behöver mig. Jag är 46 år och går med rullator och ska bli sjukpensionär. Jag kommer att behöva vända på varenda krona. Jag har inte valt att vara sjuk. Jag känner mig väldigt ensam. Känner ingen som varit med om något liknande så har ingen att prata med. Dom jag känner ingår i en gemenskap. De flesta vet vem dom ska fira jul med men jag tillhör liksom ingen
Jag är livrädd för att vara en belastning, att folk ska tycka att det är jobbigt då jag är med då jag behöver lite assistans ibland. Mina händer är bedrövliga och kroppen saknar muskler som i sin tur behöver rullstolen ibland och den kanske är bökig att lasta in.
Jag är ledsen för att jag behöver hjälp ibland. Jag önskar så att jag inte behöver fråga. Det är ingen rolig känsla att vara i en beroendeställning och jag gör verkligen allt jag bara kan själv.
Jag tror alla behöver känna en slags mening med ens existens. Känna att dom tillhör någon. Det är ingen rolig känsla att inte göra det.
Det blev ett djupt inlägg det här men man kan ju låta bli att läsa om man inte vill. Det var då mina tankarför dagen.
Jag skulle verkligen behöva en liten kattkompis ❤
Lev och må!7
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar