Har bästa rummet hittils här på sus. Egen ingång så brukar gå ut och sitta och filosofera då tristessen är total. Man får lite luft och ser lite människor och spänningen är total. Förutom det praktiserar jag som baltazar. Jag vandrar fram och tillbaka i korridoren och anstränger mig för att försöka gå normalt. Kan inte riktigt bära upp kroppen helt utan kryckor men bitvis lyfter jag upp dom i luften och går utan men då kommer ankstilen som ett brev på posten. Sjukgymnasten Gunnar försöker få mig att skynda långsamt och inte gå för mkt då jag har kraftiga inflammationer i fotlederna som jag nog får spruta igen i morgon.
Pratat med reuma läkare idag och det bestämdes nya prover och är dom ok får jag börja med contyx i veckan 😊 En relativt ny medicin mot psoriasis artrit, psoriasis och spondylartrit. Hoppas den ger effekt och det fort. Jag måste ur detta ekorrhjul fort innan jag helt ger upp hoppet om att återfå mitt liv.
Dessa år har påverkat mig mer än jag trott. Är inte samma människa längre. Jag har säkert blivit en bättre människa på många plan. Min empati och förståelse för andra människors olika livsöden har ökat. Kan sätta mig in i många situationer. Jag vet hur det är att ligga på botten och kräla, bli bemött totalt respektlöst men även träffat fantastiska medmänniskor. Har fått en hel del insikter och erfarenheter och har kämpat i motvind 4 år nu. Jag har förlorat människor jag älskar.
Kommer jag ur det här finns det nog inte mkt som kan slå undan fötterna.
Tyvärr kan man inte frångå att det tär att bli fast i en negativ spiral. Har utvecklat viss social fobi. Fått sämre självförtroende då jag bara går hemma och inte jobbar och inte behövs för andra. Blivit mer otrygg även i hemmet. Har varit så dålig hemma och ramlat samt knappt tagit mig ur sängen som det blev nu sist jag åkte in. Hade väldigt dåliga värden då och kunde inte ens hämta vatten för så fort jag ställde mig försvann rummet och det bara susade och svartnade för ögonen. Dessutom blir jag lätt förvirrad då jag blir dålig. Sen när allt blir för mkt så blir jag helt likgiltig. Jag stänger av för orkar ej ta till mig mer. Är väl hjärnans sätt att orka...
Det är så frustrerande att vara fånge i sin egen kropp och ensam i sin situation. Jag går miste om så mycket och lagrar så mkt inre stress. Jag har liksom glömt hur man lever ett vanligt liv med rutiner och plikter med hästar, träning och sociala aktiviteter.
Oj vad detta inlägg drog iväg :)
Nu zzz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar