Jag vill så gärna få börja leva. Inte bara försöka överleva. Vissa dagar kan jag känna igen lite av det driv jag brukar ha men dagarna blir allt fler med det här ständiga trycket över bröstet, klumpen i halsen, rädslan och ångesten. Det blir många ensamma timmar i mörkret om natten då jag bara vrider och vänder mig oförmögen att koppla bort alla tankar och falla i sömn. Jag försöker verkligen hitta något positivt med allt som sker, försöker tänka att nu kan det inte bli värre men tyvärr vet jag att det kan bli det då jag fått erfara det så många gånger.
Det här är inte ett värdigt liv. Jag är så trött på att plågas och ha ont. Jag vill inte leva ett liv på sjukhus, träffa olika oinsatta läkare varje dag som skummat igenom det senaste från min journal och som inte har tid till att se till helheten. Just nu ligger jag på kirurgen för mage och tarm men skulle också behöva ligga på reuma pga det hemska ledskovet, på hud för huden, på rehab för att träna upp rygg och övrig kropp, på psyk för att få hjälp med depressionen och ångesten, på medicin för att få ordning på blodtryck, puls och diabetesen. Just nu går det ut på att behandla det mest akuta och jag flyttas runt på olika avd allt eftersom.
Det är så oerhört tungt just nu. Har haft depressioner förut men aldrig såhär. Jag kan ligga i timmar och tänka att jag ska ändra ställning i sängen men det blir inte av. Jag sätter på tvn i bästa fall men orkar inte byta kanal och kommer ofta på mig själv med att jag har blicken på väggen på sidan av tvn. Jag gruvar mig i dagar för att orka duscha och den där förlamande känslan av att jag aldrig kommer bli glad igen, att jag bara blir sämre och kanske inte överlever gör mig så rädd.
Egentligen är jag inte rädd för att dö. Det ska vi alla. Jag får fhv träffa älskade mamma samt farmor och farfar och Kita. Men jag vill nog leva några år till men INTE det liv jag nu har. Ni som har hälsan ska verkligen vara lyckliga! Jag har legat nu i 4 månader i en sjukhussäng. Det blir oändligt många ensamma timmar och besöken är ganska få.
Gud så jag saknar hästarna och ridningen, shoppa på stan, gå på bio och teater, gå på restaurang och äta gott, resa, umgås med vänner och familj och inreda en ny lgh. Jag vill så mkt men sitter fast i min kropp.
Jag måste bara få åka till Linköping snart!
Lilla vän, så jag önskar att jag kunde göra något för att du skulle bli bättre, igår helst!! Håll ut tills det vänder, för det måste ske! Det kommer att ske! Vi är många som är med dig i tanken dessa långa nätter. Du är inte ensam, även om vi inte är i rummet. Kramar i massor! A
SvaraRaderaDet är hemskt att när man är så sjuk måste man vara stark för att få rätt hjälp....Du borde förstås ha något slags vårdteam eller samordnare som ser till helheten, och en kurator att prata med! Att det känns tungt är verkligen inte konstigt...Men får du ordning på bara en sak så kommer bollen börja rulla i rätt riktning, då får du kraft av det och kan ge dig på nästa. Det måste du tro på, självklart ska du göra allt du längtar efter igen! Det är i det du kan hämta kraft, sen får man krascha ibland, många människor når botten och det är då det känns som att det alltid kommer vara så..men det stämmer väldigt sällan.
SvaraRaderaKram