När man ligger svårt sjuk på sjukhus har man bara sig själv, sina tankar och sin rädsla och man känner sig ganska liten och utlämnad. Det är många som slutar att höra av sig och man känner sig väldigt obetydlig. Jag blir min sjukdom och är ingen att räkna med. Alla är så van att jag jämt är sjuk eller ligger på sjukhus så om jag får blodförgiftning och håller på att stryka med så är det liksom ingen större grej.
Men även då jag är hemma från sjukhuset så är jag mest ensam. Människor man tidigare umgicks med har sitt och sin familj och det är bara att acceptera att man inte är prio ett. Får man ens erkänna att det ibland känns jäkligt trist att man inte har någon familj att luta sig mot? Att vänner försvinner och andra kommer. Det är väl så livet är.
Men jag känner ibland att man inte räknas om man inte har barn och familj. Då har man som inget riktigt liv. För vad är min mening här på jorden om jag inte sätter en avkomma till världen? Är jag värd mindre då? Jag hoppas verkligen att det inte är så. Att man något syfte med sin medverkan här i livet.
Fredagen kommer och människor har den där fredagskänslan. Nu ska man vara med familjen och ha tacos på bordet. Jag erkänner så gärna att jag också hade velat jobba, ha fredagskänslan och en familj att landa hos när helgen kommer.
Men nu har jag inte det och det känns väldigt tomt mellan varven! Men oftast trivs jag med mig själv och Egon ❤ jag har vuxit oerhört som människa av alla motgångar och har fått ett starkt psyke. Men även om jag har ett starkt psyke så har jag känslor och det innebär att jag ibland känner mig liten och svag, att ingen riktig verkar vilja umgås/kan umgås eftersom dom har sitt och har planerat helgen med sin partner/familj.
Det hade antagligen varit lika för mig om jag hade haft partner/familj. Men jag vill ändå säga att man inte bör glömma den vän som kanske ingen har. Det kan vara du som en dag står ensam. Då kanske ingen finns kvar. Man kan väl kombinera familj och vänner?
Jag har familj och vänner som bryr sig och människor jag vet finns där då det verkligen behövs! Jag är så tacksam över att jag har någon att ringa till om det verkligen gäller. Vad jag menar är den där vardags socialiteten. Att vänner träffas en fredagskväll och bara umgås. Det händer aldrig längre och det är så tråkigt! Men det är väl så att om man har familj eller partner har man inte samma behov 🙄 jag minns förr då man samlades hos någon, spelade kort, lagade mat och bara surrade 🙂 saknar det!
Nu har jag verkligen bikta mig.
Skönt att få ner sina tankar ❤
Trevlig kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar