Det känns lite ledsamt att hela tiden bli sämre och världen liksom krymper mer och mer för varje dag. För några månader sen var det "bara" benet som begränsade mig och jag hade nog ont då men det är inget i jämförelse mot för hur jag har det idag. Jag har ju liksom varit förberedd på att det bara kommer gå åt ett håll utan medicin men det kommer ändå lite som en chock att vakna om nätterna och inte kunna gapa, räta ut knäna, vända sig i sängen och med aktiva inflammationer och smärta i dom flesta lederna. Men huden är nog det som är allra jobbigast. Det har blivit så mycket sår och är totalt skinnflådd i händer och under fötterna och det gör mig väldigt begränsad i hur mycket jag kan göra. Man tänker inte på hur mycket man använder händerna eller går på fötterna förrän man inte kan det längre. Jag försöker hela tiden tänka på att snart, snart är detta över. Att såret kommer att läka så jag kan göra operationen och få tillbaka min medicin! Det finns liksom inget annat sätt att tänka på om jag inte ska gå och köpa ett två pack snaror på Claes Olsson och det tänkte jag undvika. ;)
/L
Hej gumman! Uch vad det låter jobbigt för dig, önskar jag kunnat ta över lite krämpor eller göra det lättare för dig =/
SvaraRaderaMen som du nu vet, så ska allt ta sin tid och du ska finna ngn mening i allt elände... men kanske inte då du är mitt uppeidet.
Hur går det med kinesologin mm?
Ibland får man falla för frestelsen, om man sen är duktig igen. Du får dock lida lite för det, men ibland kan man tycka det är värt en hemgjord semla.
Varmaste kramen, sänder dig all energi jag kan...nu ska jag iväg å zumba och då läcker jag energi i massor...eller var det blött, å kallas för svett? Hm, hursomhelst. Älskar dig! Sköt om dig, kanske får man se en bild på färgen??
Moster Eva