Det är konstigt att det ännu år 2014 är sånt hysch hysch kring detta med psykiatrin och dom sjukdomar vem som helst faktiskt kan drabbas av. Om du under väldigt lång tid fått gå igenom svåra kriser-kroppsliga som själsliga så är det mer konstigt om du INTE tillslut får en reaktion på något sätt. Kropp och själ hör ihop men det är enklare att fixa ett ben och det ser du ju även på personen som säkert haltar medans det inte är lika lätt att veta att personen du sitter framför är djupt nedstämd och kanske har planer på att avsluta sitt liv. Vet ni hur många som tagit sitt liv inne på avdelningen!? Jag har inte haft så mkt att göra med avd 32 som är den psykiatriska avd i Sunderbyn tack och lov. Ni som har varit in där vet hur oerhört sparsmakat, trist, avskalat och gamla lokalerna är. Jag kan inte förstå hur någon ska bli bättre där inne. Det får inte finnas något som sitter löst ex tavlor osv och när man ska duscha får man be om en duschslang och det finns inget lås på toan. När man kommer in akut löses problemet med piller och har du tur får du träffa en läkare dagen efter eller samma dag.
I min situation finns inga piller som kan göra nåt underverk. Jag har det helt enkelt väldigt tufft just nu men det är det som är problemet. Jag skulle behöva någon att ventilera till- någon utomstående som kan detta med sorg, kris och smärta. Någon som kunde inge lite hopp och få mig att orka vidare. Som det är nu har jag inget liv. Orkar knappt ta mig mellan vardagsrum och kök. Har så ont så vill bara grina och känner mig otroligt nere. Gjorde en test i förrgår med min kp som visade på allvarlig depression. Vid depression finns varken ork eller lust att göra nåt.
Jag hoppas på att det händer lite mer i veckan och att jag i alla fall får klarhet till om jag kan börja med remicade eller inte. Måste även kontakta Umeå. Dom lär ju inte operera då det är rötmånad direkt.
Kanske dröjer mellan inläggen nu. Har ingen riktig inspiration och inget egentligen att skriva om.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar