tungt

Tänk om man helt enkelt kunde tacka för sig och gå ut ur sitt eget liv ett tag. Då skulle jag göra det. Jag vill självklart inte byta bort dom människor som finns omkring mig men jag skulle mer än gärna ha en låååååång paus ifrån mitt eget liv.
Det är så roligt då människor hälsar på eller att jag hälsar på dem men det är bara ca 2 timmar och sen finns det 22 timmar till som jag ska slå ihjäl och försöka få att gå. Tiden går så ohyggligt långsamt och har börjat må mkt sämre psykiskt. Jag håller på att bli knäpp av all denna väntan och veta att jag har tre så pass stora operationer framför mig. Jag har depression och medicinerar mot det men just nu verkar det inte alls hjälpa. Sökte hjälp inom psykiatrin men blev omflyttad mitt i natten till medicinavdelningen och sen så följdes inte det andra upp. Psykiatrin är helt enkelt värdelös och man blir helt chockad vilken hjälp man får- eller inte får. Det kom in en läkare och pratade innan jag hade förflyttats och hon förhörde mig grundligt och skulle återkomma då hon överlagt med sin överläkare om ev medicinbyte osv. Hon återkom aldrig utan blev hänvisad till vårdcentralen...Jag är i akut behov av att få träffa någon och prata med om allt som har hänt och alla jobbiga bitar som är kvar. Vad ska jag leva på? ska jag ut i arbetslivet i detta skick? när får jag operera? Depressionen gör också så att jag inte orkar eller vill något. Känns tungt som attan nu :(

Idag har jag och min kp inom psykiatrin haft möte här så han skulle lyfta upp en del till läkaren. Har ingen som helst tilltro till att det ska hända nåt i första taget.
I morgon ska jag till kronan och till en kvinna som är homeopat. Inget kan skada. Kan ju ej bli värre.

ursäkta pessimistisk dag.