självmedicinering

Människans naturliga drift är att må så bra som möjligt och man kan gå ganska så långt i sin strävan för att göra det. För många som mår psykiskt dåligt innebär det s.k självmedicinering och det kan innebära en flaska vin för att kunna slappna av på kvällarna, droger eller tabletter. När psykiatrin inte gör sitt och man inte hittar någon tillfredsställande medicinering är det allt för lätt att snubbla in drogens värld om man har fallenhet för det. Jag kan av erfarenhet säga att man är beredd att göra i princip vad som helst för att få må bra några dagar och då intar man den substansen som krävs och som man har tillgång till. Då man inte orkar eller vill göra någonting och då man inte kommer på någon egentlig anledning till att fortsätta är det lätt att bli desperat. Man tänker endast kortsiktigt- för man börjar ju må bra då man fått sin drog och glömmer lätt bort vad drogen gör på långsikt.

Dagar då jag mår så där otroligt dåligt måste jag verkligen påminna mig om hur det var där i slutet förra sommaren då jag fick nog och sökte hjälp. Då är det lätt att fastna i drogromantik och bara komma ihåg det positiva.

Vid depression eller andra psykiska påfrestningar finns risken att en person kan ta till droger som en form av självmedicinering, eftersom drogen erbjuder tillfällig lättnad och lindring från det plågsamma psykologiska tillståndet. Droger har olika effekt, och enligt "självmedicineringshypotesen" ("The self-medication hypothesis", SMH) är individens val av en viss drog varken tillfällig eller slumpmässig, utan istället ett resultat av individens psykologiska tillstånd. Detta sker genom att individerna väljer den drog som bäst stämmer överens med deras typ av psykiatriska tillstånd, den drog som tänks hjälpa dem att uppnå känslomässig stabilitet.