Jag har så väldigt svårt att sluta tänka på dom två sista dygnen som mamma levde. Jag går igenom dom gång på gång, är orolig för hur hon hade det och om hon led och funderar på om det var något jag kunde ha gjort annorlunda. Jag kommer hela tiden på nya detaljer, om jag fuktade hennes mun nog ofta, om hon kanske frös när hon hade så hög feber eller om det var för varmt och om hon kände att vi var där och hur mycket vi älskade henne. Jag har så otäcka bilder i huvudet från dessa två dygn när hon låg och hade så tungt att andas och är så rädd att hon led. Att jag var där vid hennes sida dessa dygn är det bästa men även det svåraste jag gjort. Jag är väldigt tacksam över att jag fick chansen att vara där hos henne, stryka henne över pannan, hålla henne i handen och tala om hur mycket jag älskar henne. Det var så fint att hon fick somna in med människorna hon älskade mest vid sin sida. Hon behövde inte vara ensam och jag hoppas att hon kände sig älskad och trygg med oss där.
Men jag ångar så att jag inte stannade den där lördagskvällen och sov över hos henne. Jag frågade om hon ville det och hon sa-"nej inte i kväll". Hon var trött och så här i efterhand så har jag insett att hon nog var lite medvetandesänkt redan då. Hade ingen aning om att det var sista gången jag kramade henne adjö och sa att jag älskade henne...hade jag bara vetat hade jag stannat...Men jag förebrår mig själv så oerhört för att jag inte fattade att jag skulle stanna.
I morgon ska vi påbörja sorgearbete här på Öberga. Har inte varit mottaglig förrän nu. Tror det kanske kan hjälpa mig så att jag kan släppa alla jobbiga bilder och i stället minnas dom fina ögonblicken. Jag vill inte låta dom sista två dygnen "ta över" utan jag vill minnas min underbara mamma som hon var i 39 år av mitt liv. Stark, stolt och så genuint godhjärtad.
Låt det bara komma ut,,, säkert först nu du kan bearbeta allt som du skriver.
SvaraRaderaOch var inte för hård mot dig själv. Du var ju den dotter för henne som alla önskar att de hade!
Stor kram!/p
jag brukar aldrig lägga mig i hur andra sörjer men en sak vet jag med säkerhet, och lyssna noga linda detta är livsviktigt,, förebrå dig inte själv, tänk inte; om och kanske och ifall att. eller skulle ha.. detta kommer att dra ner dig i jordens depression. du gjorde allt och lite till för din mamma och det vet hon, mer kan du inte ha gjort för någon annan. ligg inte och tänk ifall hon förs eller svettades du var där och det är allt som räknas. din mamma är jättenöjd med det. hon vet att du älska hon högt och att du hade tagit ner månen för henne om det hade gått. hon vet att du la all din tid på henne då hon var svårt sjuk hon vet att du gjorde allt för hennes skull. släpp dessa knasiga tankar jag har varit där själv och vet hur de skadar. det tar längre tid att komma sig vidare då man tänker i dessa tankar men de är inga sunda tankar för de fäller en rejält. försök tänka att du gjorde det du trodde gjorde henne gott, att du försökte ditt bästa tänd ljus för henne och sänd henne dina fina tankar. puss och kram linda var inte för hård mot dig själv. låt bli det.. kram pia lovholt
SvaraRadera