När den första "vara hemma" lycko känslan har lagt sig så har känslan av tristess och hopplöshet infunnit sig. Jag känner på mig att detta inlägg inte kommer att bli av det positiva slaget eftersom jag just idag inte kan finna mycket positivt i den situation jag är i. Jag är så fruktansvärt less att befinna mig inom dessa fyra väggar och att inte kunna vara självständig och ex bara gå ut till bilen och köra en sväng och komma bort. Jag trodde väl aldrig att jag som 39åring skulle vara beroende av hemtjänst, färdtjänst och hemsjukvård. Även om det förhoppningsvis bara är under en begränsad tid så är det psykiskt påfrestande att ha x antal okända människor som springer hos en och som man är totalt hänvisad till vara sig man vill eller inte.
I dagsläget är jag hänvisad till färdtjänst om jag ska åka någonstans och var ska jag i så fall åka? Dessutom blir det dyrt att betala ca 70kr enkel väg för att bara komma ut lite. Hade jag inte haft såret i buken hade jag börjat sjukgymnastik så fort det bara gick. Problemet är att jag i dagsläget inte kan träna något som inte tar på bukmuskulaturen. Att då betala ca 140 kr/gång för att åka och trampa en stund på motionscykel känns i dagsläget inte som något alternativ. Hela min situation har också gjort att min depression blivit värre. Har man en depression är det svårt att ta sig för och ta sig ut och just detta verkar många ha svårt att förstå. Ibland får jag känslan av att människor omkring en tycker att jag rår för denna situation själv och att jag ju "bara" kan be någon ta ut mig i rullstol ex men det är inte så enkelt. Hade ni själva velat åka rullstol och vara stomiopererad och beroende av andra? Inte ha två fungerande ben? Samtidigt som ni befinner er i stor sorg. Situationen är inte helt lätt. Att då även mista den som alltid fanns där då allt kändes hopplöst gör det hela ännu värre. Så nästa gång ni kommer med lösningar eller åsikter, försök sätta er in i situationen själv och fundera på hur ni själv hade handskas med den. Jag kan säga att jag hellre hade haft bekymmer som vad man ska ha till middag eller var nästa solsemester ska gå. Jag kan ju trösta mig med att jag har fått en livserfarenhet som inte många i min ålder har. Jag önskar att den erfarenheten kommer att komma till pass en dag. Men idag känns allt totalt meningslöst.
Hej gumman! Jag vet inte om ngn sagt till dig att du skulle "rå" för ditt eget elände? Det är tyvärr många gånger vi kan tro att man skulle då inte hamna där, eller göra si å så... Det är otroligt vad människor har lätt att döma. Vi är dåliga på ödmjukhet idag, kan jag tycka.
SvaraRaderaAtt vara i din situation, finns det inte många som kan sätta sig in i. Men jag tror att hade de fått byta med dig en dag så hade dom kanske blivit lite mer upplysta om vad det innebär.
Hade jag kunna bära halva din börda, så skulle jag göra så...Inte för att jag skulle klara det bättre på ngt sätt, men det skulle kännas bra att få hjälpa dig kära du.
Anar att du inte kommer till Arjeplog över julen, då jag inget hört. Du är iaf välkommen när helst du har lust. Går med färdtjänst, om man bokar i tid. =)
Julen närmar sig och jag hoppas verkligen att den inte bara blir ledsam och mörk. Tänd ljus och tänk på de ljusa minnena av din kära Mor. Skriv en hyllnings sång, måla en ljus tavla eller skriv en fin juldikt till henne.
Älskar dig stumpan, hoppas allt läker som det ska.
Varmaste Kramen till dig gumman.
Moster E