lite ros då

Efter att ha risat sjukvården igår måste jag faktiskt rosa den idag. Vi har haft ett vårdplaneringsmöte angående mammas ev hemgång i slutet av veckan samt fått sitta i lugn och ro och prata med ansvarig läkare för pava före det mötet. Efter mötet sa en av sköterskorna att hon aldrig varit med på ett så noggrant genomfört vårdplaneringsmöte och att vi hade tagit upp precis varenda en av de stödinsatser som kommer att behövas. Jag och mina bröder fick mycket beröm och dom tycker vi är så fin mot mamma. Klart man är! Måste ju bara få säga att läkaren trodde jag var den yngsta av oss tre syskon. Så då måste jag ju se ut som 27 då. :)

Läkaren förklarade väldigt pedagogiskt hur dom tänkt kring näringsdropp och medicinering samt förklarade varför hennes tillstånd blivit som det nu är.
Det hela har börjat med att en ovanlig bakterie från urinvägarna spridit sig genom ryggmärgen och tillslut utvecklades det hela till en mycket allvarlig form av hjärnhinneinflammation. Läkaren sa att han nästan var säker att mamma skulle dö där vid påsk då hon var så dålig. Hade han sagt det åt mig då- att dom trodde mamma skulle dö hade jag ju dragit in en säng i hennes rum och suttit vak där. Då det kommer till hennes blödande magsår har dom nu äntligen satt tillbaka hennes magmedicin. Läkaren sa då att han hade kunnat sätta in det tidigare men att det är lätt att vara efterklok. Det som just nu är det som talar emot en hemgång är ju att hon inte får behålla någon vätska alls. Kroppen är alldeles för svag för att orka ta emot näring nu så det var därför dom kopplat bort droppet några dagar. Hade ingen aning om att man kan bli sämre om man får dropp. Sköterskan sa att dom ofta tar bort dropp i livet slutskede då det kräver mer energi av kroppen än vad det ger.

Det som kändes extremt jobbigt är att läkaren sa att hon antagligen kommer att vara lite förvirrad resten av hennes tid då hjärnan tog mycket stryk av den hemska infektionen. Jag upplever att hon har förändrats mycket på bara några veckor. Hon ser annorlunda ut i huden och blicken är inte som förut. Läkaren sa även att han inte trodde hon skulle komma på benen igen. Om hon kan åka hem en tid krävs enorma insatser då hon antagligen kommer att ligga i sängen och se på tv som hon gör därborta. Förhoppningsvis kanske hon kan bli så pigg att hon orkar åka ner till hennes kolonilott.
Jag vill inte att hon ska behöva få bli något vårdpaket för det är hon livrädd och har sagt det åt mig flera gånger. Jag hoppas hoppas och ber att hon ska återfå lite krafter och med vår hjälp kunna få komma ner i kolonilotten nån varm sommardag.

Jag har beslutat mig för att inte åka till Älvsbyn nu då vi är inne i en annan fas gällande mamma. Jag känner att jag vill vara med henne så mycket som möjligt om hon kommer hem. Blir hon kvar på sjukhus vill jag vara där. Jag vill rå om henne den sista tiden och göra den så bra som möjligt.

Fina mor!

Underbar semester i Rhodos 2010