tisdag 16 april 2013

Tankar

Varit hos mor i flera timmar idag. Hon fick i sig lite middag och kunde gå från toaletten till sängen. Alltid något. Hon verkade dock lite nedstämd över situationen och det är ju fullt förståeligt. Hon har varit så extremt stark och positiv under hela tiden. Beundransvärt! Varför är det så svårt att prata om döden? Döden är ju lika närvarande som födseln men ändå är det så svårt. Jag önskar att jag hade kunnat prata naturligt om det men jag undviker ämnet för jag vill inte ens tänka på att hon ska gå ifrån oss. Mamma sa just innan jag gick att hon tycker det är så oerhört tråkigt att vara så sjuk. Jag svarade att jag också tycker det är oerhört tråkigt och att jag verkligen önskade att jag kunde göra henne frisk. Vet inte riktigt vad jag ska svara alltid. Det gäller ju att hålla hennes hopp uppe samtidig som man inte kan svara att du ska väl inte dö då hon nämner det. Svår balansgång men det är bara att lita på sin intution och följa sitt hjärta. Jag vet då att hon vet att hon är oerhört älskad.

Jag funderar så mycket nu på vad jag ska fråga gällande ex min barndom, hennes liv och barndom. Vill inte tänka sen att varför frågade jag inte det då jag hade chansen. Samtidigt kan man ju inte börja med någon korsförhör nu utan man måste ju väva in det så att det kommer naturligt. Det växer så mycket tankar och känslor nu och livet blir aldrig mer detsamma. Det är så oerhört sorgligt.

Jag är mycket tacksam över mina bröder. Hur hade man orkat allt detta själv. Fredrik har fixat och donat kring mamma så mycket. Han har varit och är fantastisk i allt detta. Han har varit så engagerad i allt som rör mamma samtidigt som han har en familj att vara hos samt ett jobb att sköta. Beundransvärt!

/L

3 kommentarer:

  1. Ja det är så bra i allt det tråkiga att ni har varandra! Bra både för er egen del och för eran mamma som har sånt fint stöd runt sig. Sköt om er! Kram Maria

    SvaraRadera
  2. Hej Linda,
    Jag har hittat din blogg nyligen. Jag har också svår reumatism som jag kämpat med i 20 år. (45 år)
    Det kan kännas bra att veta att man inte är ensam med allt det jobbiga sjukdomen innebär. En frisk person kan aldrig förstå.....
    2004 fick min mamma obotlig cancer. Hon dog 2006. Det var den värsta perioden i mitt liv.
    Det är konstigt vad människan klarar av. Det är ovärderligt att ni är flera syskon som kan stötta varandra.
    Ville bara ge mig till känna och visa mitt stöd...
    Hälsn
    Anna i södra Norrland

    SvaraRadera
  3. Hej Anna!

    Roligt att du hittat till min blogg! Beklagar sorgen med din mamma! Ja då vet du precis hur det är. Cancer är en fruktansvärd sjukdom! Det är så hemskt att bara kunna stå brevid och inget göra. Har hela tiden tänkt att jag aldrig kommer att överleva förlusten av min mamma. Tror dock inte att man har så mycket val. Stora kramar till dig och tack för att du skrev!

    SvaraRadera