In med dålig mamma, sen med dålig katt till Öjebyn och sist med mig själv till Umeå. Jag kan säga att jag inte uppskattar att åka buss sådär långt med min rygg och ben just nu. Jag fick sitta själv på bussen alltså ha två säten ända till vi kom till Piteå. Där stiger det på en sån där pigg och pratglad pensionär. Såg hur hon sakta skred fram i gången och jag blundade och låtsades sova. Men hennes radar föll på mig och det hindrade inte den lilla tanten som frågade om det var ledigt. Jadå sa jag- det går bra. Efter ca 1 minut höll jag på att kvävas av den billiga parfymen hon hällt på sig innan hon beslöt sig för att åka ut och resa. Det bara stack i halsen. Försökte fortfarande vända huvudet mot rutan och blunda men se det hade jag inte mycket för. Hon surrade och surrade och hade liksom ingen röd tråd i samtalet. Gammal och kanske början till alzamers. Hon frågade hövligt var jag skulle av och svarade luleå busstation. Själv skulle hon vidare till kalix. När vi började närma oss Loet så började jag ta på mig jackan och trodde tanten skulle börja förbereda sig för att låta mig passera ut men det var omöjligt för tanten flyttade sig inte en bit. Hon började inte lossa på sitt säkerhetsbälte förrän bussen stannat och hälften redan kommit ut och sen fick hon inte upp bältet för det hade fastnat i hennes axelremsväska. Den hade hon sen lagt på golvet så att jag skulle typ hoppa över den så böjde mig ner och gav den till henne. Då sa hon : Ja jag kan ju hålla i din väska under tiden.... det är din väska sa jag.
I Ume fick jag både bra och dåliga besked. Dom bra är att dom kommit fram till en lösning som enligt dom är bäst men som tar tid för mig. Första operationen får jag göra om ca en månad och då ska plastikläkarna flytta en del av vadmuskeln och bygga upp runt knä och smalben och förbereda inför knäledsoperationen. Tyvärr måste det läkas mellan 3-6 månader innan ny knäled. SUCK suck blir många månader till på kryckor. Det är bara det att mina dagar gått ut från försäkringskassan så måste ansöka om förlängda dagar och min rygg håller helt på att knäcka mig. Börjar få väldigt ont där nu.
Mamma kvar i Sunderbyn och tumören har visst börjat växa in i bröstmuskeln. I kväll då jag pratade med henne lät hon väldigt trött och deppig och hade ont. Sen kommer man hem till nästa sjukling som inte alls vill ha nån jäkla tratt runt halsen. Han skäms och vägrar gå omkring med den. Sen kryper han upp i min famn när jag ska läsa och då ser jag bara en vit tratt. Maria J hjälpte mig i kväll med att få i han medicinerna men fasar för i morgonbitti och ge honom dem själv. Måste ju öppna munnen med en hand och hälla i med andra och då håller ingen hand katten som backar och far iväg. Känner att det får bli morgondagens bekymmer för nu ska jag rätt och slätt i säng och mysa med min fåntratt.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar